Diana berättade om sin dotter, som i dag studerar till läkare. 
Dottern som då gick i skolan är handikappad. Hon var på väg hem med bussen från tandläkaren. När hon skulle stiga av släppte inte busschauffören av henne utan krävde att en ansvarig vuxen skulle komma och hämta Victoria. 
Godhjärtat och omtänksamt av busschauffören kan tyckas, men förnedrande för Victoria som klarade sig bra själv. 
Under rubriken Goda nyheter – om makt moral och mening, diskuterade Ann Heberlein, PC Jersild och Thomas Wallgren. PC Jersild framhöll att världen blivit bättre. De demokratiska idealen sprider sig, det är färre diktaturer och mindre förtryck. 

Ann Heberlein höll med och pekade på att människor reser sig mot förtrycket och världens kvinnor får ökade rättigheter, Dock är det långt kvar tillade hon. 
Att förtryckta reser sig är goda nyheter, fortsatte Jersild, men jordbävningar, havererade kärnkraftsverk och våldsamma diktatorer är dåliga nyheter, även om, liksom 11 september, nyhetsrapporteringen hotar att bli till en slags äventyrsfilm. 

Ann Heberlein pekade på att kan vara svårt att skilja på dokumentär och såpa. Som fotot på ett lik av en ung flicka på Haiti. Fotot blev prisbelönt. En annan bild visar de 30-40 fotografer som stod i ring kring flickan och fotograferade. 
På ett sätt exploaterar man enskilda lidanden, men om det sker i ett gott syfte, som att samla in pengar, blir det en annan sak. 

Thomas Wallgren höll fram en egoistisk värld och hur vi påverkas av den, medan Ann Heberlein sade att all förändring börjar hos en själv. Men om man bara ägnar sig åt sitt eget liv, fortsatte hon, och åt att blogga och uppdatera sin egen status på Facebook så blir det destruktivt och leder inte till ett bättre samhälle. 
PC Jerild tog upp att internet också hade betydelse vid upproren i Nordafrika, samt berättade om den forskning som visar att de som arbetat mycket med dataspel och sedan utbildat sig inom medicin blir skickligare kirurger än dem som inte jobbat med dataspel. 

Med den här boken vill vi påminna om den andra sidan av Stieg Larssons författarskap. Det handlar delvis om att öka förståelsen för vad Stieg ville säga med Milleniumserien. Den går nämligen inte skilja från hans engagemang mot rasism och för kvinnors rättigheter. Det handlar också om att sprida kunskapen om journalisten Stieg Larsson och de frågor han ägnade sitt liv åt, säger Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften Expo. 
Som frilansjournalist samt som medarbetare och chefredaktör för tidskriften Expo granskade Stieg Larsson den svenska och internationella extremhögern. Han var en flitig debattör och skrev flera fackböcker och hundratals artiklar. 
-Vi vill göra det möjligt för de som har läst Milleniumserien att upptäcka Stiegs övriga författarskap. Vi är övertygade om att de kommer att känna igen sig i Stiegs engagemang och driv, säger Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften Expo.

Den goda nyheten i detta är att Reinfeldt betonar att beslut av det här slaget inte får tas lättvindigt. Det är viktigt att inte låta sig ryckas med av militarismens trumvirvlar, för sådana har hörts alltmer de senaste tio åren. 

Det negativa är att Sverige alls ställer upp med dessa plan. 

Jag menar nämligen att det finns en poäng i att inte alla stater ställer upp på den Nato-ledda insatsen. Det är inte bra att hela västvärlden framstår som ett enda, monolitiskt militärblock. Det kan uppstå ett läge där civila i Libyen till slut drabbas i ganska stor omfattning och opinionerna i arabvärlden och Afrika skiftar; då är det bra att några stater inte har deltagit i den militära aktionen och står mer fria att diskutera framtida åtgärder. Den hållningen står inte i motsatsställning till FN-mandatet eller till de militära insatser som nu pågår; den utländska interventionen har sannolikt redan räddat tiotusentals liv när rebellerna tack vare dem undkom Gadaffis terror. 

Inte heller är det någon omoralisk hållning. För vad händer i ett tänkbart scenario där delar av den Gadaffitrogna civilbefolkningen råkar i kläm? FN-mandatet går ju i första hand ut på att skydda civila? Så är det med krig. Krig blir alltid mer komplexa än vad trumvirvlarna i det inledande skedet säger oss. Därför avkrävs vi också ett mer komplext moraliskt ställningstagande, där de långsiktiga konsekvenserna står i fokus. 

Världen har behov av enskilda stater som bestämt säger nej till att delta i militära operationer. Det är en investering för framtiden. Det håller vid liv en idé om att inga lösningar på sikt kan vara militära. 

Det var en annorlunda känsla att komma in i kongresslokalen i Stockholm i lördags. Tidigare kongresser jag alltid varit där som ledarskribent, nu var jag där som ombud för socialdemokraterna i Dalarna. Jag hade inte den blekaste aning om vad som väntade, men för första gången i mitt liv så tror jag på socialdemokratin. 
Håkan Juholt är en fantastisk retoriker som kryddar sitt tal med humor. Socialdemokraterna har fått en partiledare som passar vid matbordet på våra industrier, på skolorna – ja, var som helst. Han gör socialdemokratin mer mänsklig. 
Håkan Juholt är också tydlig: vi ska vara ett parti som verkar för och i verkligheten. Socialdemokraterna och LO ska samarbeta, barnen ska aldrig få lida för att privata vinstintressen ska gå först och alla människor ska ha en bra tillvaro. 
 För första gången på länge så känner jag en tro på socialdemokratin. Jag känner en tro på att det här partiet har en förmåga och en vilja att förändra det samhälle som den moderatledda regeringen skapat. Och den tron stärks när jag ser att det finns många socialdemokrater som står med båda fötterna i verkligheten, som haft vanliga jobb och som gått med i partiet för att de tror på rättvisa. 
Jag är övertygad om att helgen retade gallfeber på den moderatledda regeringen. För att vår stridslystenhet väcktes, för att det tändes liv i vår ideologi och för att människor återigen känner sig som en del av arbetarrörelsen. 

Jag deltog själv i slutet av 1950-talet i samarbete med brittisk militär på svenskt område. Det grundlades redan under andra världskriget och fortsatte i hemlighet under kalla kriget utan vederbörliga parlamentariska beslut. Inte heller har det i efterhand granskats av konstitutionsutskottet. 

Sverige hade goda förbindelser med Finland och särskilt den kår av skickliga signalspanare som byggdes upp där. I den hemliga operationen Stella Polaris 1944 tog Sverige hand om åtskilliga av dem samt kodmaterial och teleutrustning. 

Längs fjällkedjan i norr, på svensk mark förlades norsk-brittiska underrättelse- och sabotagestationer. Svenska samer hjälpte till som transportörer och vägvisare i raider in till tyskockuperade Norge. Från dessa hemliga baser sändes per kortvågsradio aktuella väderdata som var förutsättningen för brittiska bombningar längs nordnorska kusten och konvojtrafiken till Murmanskområdet. Från januari till augusti 1945 var också en amerikansk flygstyrka med 10 Dakotaplan under befäl av överste Bernt Balchen stationerad i hemlighet på Kallax (Luleå) för luftlandsättningar i tyskockuperade Nordnorge. Brittiska signalspanare tilläts också1944/45 att från Ottenby fågelstation bedriva sin verksamhet riktad mot tyska raketförsök på andra sidan Östersjön. 

Sverige hade vid krigsslutet förlorat kontakten med de agenter som placerats ut i Baltikum. I stället började man rekrytera och utbilda nya agenter som skulle hålla ögonen på ryssarna där. Den första gruppen nya agenter steg iland 1949 i Litauen från en gammal tysk torpedbåt. Nya grupper följde efter både hösten 1949 och våren 1950. Vi samarbetade därvid med Storbritannien. Sovjet visste hela tiden vad som pågick och åtskilliga agenter blev dödade i eldstrid strax efter landstigningen. Andra blev fängslade och tvingades upprätthålla radioförbindelser med beslagtagen radioutrustning och falska uppgifter till Sverige. Sverige blånekade till pågående spionage när det avslöjades men tvingades senare falla till föga. 

Däremot var länge den signalspaning mot Sovjet som byggdes upp av Sverige framgångsrik. Deras radarsystem var viktigt att kartlägga inför amerikanska bombraider mot sovjetiskt område. För att öka räckvidden i svensk radarspaning monterades apparaturen på tvåmotoriga Dakotaplan (DC3). Den tekniska utrustningen tillhandahölls av USA. I gengäld levererade Sverige spaningsresultaten. Överste Wennerström kände i detalj till uppdragen varför det inte var någon större konst för ryssarna att skjuta ned ett av planen 1952. Ett efterspanande Catalinaplan blev också nedskjutet men besättningen räddad av närbeläget fartyg. Det dröjde dock inte länge förrän de svenska spaningsflygningarna över Östersjön återupptogs. 

Organisationen – ”Stay behind” nämnd i Holmströms bok var en kvalificerat hemlig motståndsrörelse i händelse av rysk ockupation och byggdes upp av CIA-agenten Bill Colby i samarbete med Tage Erlander i början av femtiotalet. Jag kom själv med försvarets godkännande 1959 att tas i anspråk för samarbete med Storbritannien i dessa frågor. 

Där fanns sedan 1930-talet en högt ansedd brittisk organisation (BSES – British Schools Exploring Society). Syftet var att stimulera elever på landets framstående internatskolor att bedriva fältforskning. På expeditionerna var ledarna vetenskapsmän och officerare. I organisationsledningen var höga officerare från världskriget samt kungahuset. Det var en stor ära att bli utvald. Under kalla kriget var målen flera gånger Nordkalotten (Island, Spetsbergen, Nordnorge, svenska Lappland och t o m det politiskt känsliga Nordfinland.) Medföljande officerare kunde samla in militärt viktig information och samtidigt få lokalkännedom från framtida tänkbara krigsskådeplatser.